Dajos blogg

Hej allihop!

Många är ni som har påpekat att jag ser gladare och friskare ut de senaste veckorna, och jag tänkte nu försöka förklara vad orsaken till detta är, för er som är nyfikna. Inlägget blev lite för långt för Facebook, så det hamnade här i bloggen istället.

Till att börja med; det senaste läsåret har jag jobbat oerhört hårt som lärare (i perioder nästan dygnet runt) med ganska stillasittande arbetsuppgifter, och knappt hunnit/orkat med varken konditions- eller styrketräning, därtill käkat väldigt mycket färdigmat/snabbmat och i stort sett alltid stressat med måltiderna för att hinna med allting annat. Den sista terminen (dvs innan sommaren) var jag i sämre form än vad jag någonsin varit tidigare, konstant trött och hängig, vaknade flera gånger per natt med panik eftersom hjärnan lurade mig att jag hade försovit mig eller missat något, hade ofta huvudvärk, yrsel och även värk på andra ställen i kroppen. Kort sagt, det var en oerhört jobbig period och jag vill verkligen varna er alla för att hamna i samma situation och tänja på gränserna alltför mycket under alltför lång tid, det frestar på mycket mer än vad man kan ana!

Nåväl, vad hände sedan då? Jo, jag har just nu ett sommarjobb med normala arbetstider och rimlig arbetsbelastning, som är oerhört kul och utmanande, med ett gäng underbara fritidsbarn! Det första jag gjorde var naturligtvis att sätta igång med träningen och att börja äta/sova ordentligt igen, och efter bara några veckors intensiv träning märker jag nu att jag har gjort rejäla framsteg i styrka (ligger till och med högre än vad jag gjorde innan jag sabbade till allt) och även kondisen börjar stabilisera sig till samma nivå som innan! Tröttheten och huvudvärken har i stort sett försvunnit helt, och allt sådant som har känts jobbigt och krångligt känns nu bara vardagligt och normalt. Vilken enorm skillnad!

Efter sommaren kommer jag att fortsätta på Sommarhemsskolan som socialpedagog/resurslärare, som de flesta av er säkert känner till. Tanken är att slippa ansvar för undervisning, lektionsplanering, bedömning och betygssättning i ämnen som jag inte är utbildad inom. Jag vill verkligen understryka att mitt ”skolbyte” absolut inte handlar om er elever som jag har lärt känna på Västerskolan (jag har fått frågan av vissa), utan tvärtom så är jag väldigt glad över att ha lärt känna er, och även många av mina tidigare kollegor! Ni har varit ett stort ljus i tillvaron under denna tuffa perioden, och jag ser fram emot att behålla kontakten med er även i fortsättningen! Ni vet var jag finns!

Kram på er! :-)

/Dajo

Ja, det kan man fundera på… själv har jag varit väldigt skeptisk innan mot allt vad PWO heter, har alltid tyckt att träningen har funkat hyfsat bra ändå och att det bara har varit onödigt… men den senaste veckan har jag blivit lite nyfiken och börjat testa, bara för att se om det verkligen blir någon skillnad… och hur det gick det då?

Resultatet har väl hittills varit ganska varierande kan man säga; första dagen (ett intensivt styrkepass med armar/bröst) kändes som en riktig fullträff, jag kunde faktiskt ligga strax över min normalbelastning på nästan alla övningarna och hade sjukt mycket energi hela passet och även en bra stund efter, det var verkligen grymt och kändes som en riktig aha-upplevelse… att jag inte har testat detta innan, tänkte jag…

Dagen efter blev det bara löpning, tanken var från början 10 km men jag landade på 8 km pga mitt krånglande vänsterknä som började protestera… passet kändes precis som vanligt, ingen större skillnad mot i vanliga fall (dvs utan PWO) förutom att jag var väldigt pigg i benen EFTER passet utan nån normal förklaring… kände för att skutta omkring istället för att gå osv, såg väl inte riktigt klokt ut men whatever… svårt att bedöma effekten på ett rättvist sätt eftersom jag i vanliga fall springer längre än 8 km.

Tredje dagen blev det armar/bröst igen (jaja, inga kommentarer) och det sjukaste var att jag kände verkligen inget flow överhuvudtaget… varenda set kändes segt, kroppen kändes inte alls inställd på att träna och de sista övningarna fick jag verkligen tvinga mig igenom. Hade fortfarande en viss träningsvärk från dag 1, vilket naturligtvis kan ha haft en viss inverkan, men att PWOn inte alls gav nån effekt varken fysiskt eller mentalt gjorde mig lite fundersam…

En av faktorerna som jag tror kan ha stor betydelse är just tajmingen, vissa dagar fastnar man ju i ganska långa samtal på väg till gymmet eller i omklädningsrummet eller i någon av de första maskinerna osv… frågan är om effekten av PWOn delvis hinner att gå över innan jag kommer igång med träningen? Hur länge brukar effekten hålla i sig för er andra, kör ni ett snabbt och intensivt pass eller funkar det att köra exempelvis 2 timmar utan att ladda om under tiden? Upplys mig gärna, jag är helt noob på detta som ni säkert märker!

Well, nu är det väl snart läggdags efter en lång men oerhört trevlig arbetsdag med sjukt härliga elever både på Västerskolan och Ljungskile! You make my day! Helt underbart hur man kan känna sig piggare och gladare efter jobbet än innan jobbet varje dag, och varje kväll känna att man längtar tills nästa arbetsdag. Så borde det få vara på alla arbetsplatser! ;-)

Kämpa på med vad ni nu pysslar med, och skriv gärna en rad eller två!

Glid i frid /Dajo

Kommer hem och ser att min startsida på Facebook är fylld av tänkvärda statusar om nationaldagen som mina vänner och bekanta har skrivit. Många av dem uttrycker stolthet över vårt land, medan andra lika tydligt proklamerar att nationalstaterna behöver avskaffas och att dagen i själva verket hyllar nationalsocialism och rasism. Personligen känner jag mig lite kluven, inte för att jag tror att det är fel att vara stolt över ett fungerande land (eller någonting annat som fungerar för den delen), utan för att jag känner att Sverige går åt fel håll i så många avseenden. Våra lagar, seder och traditioner upphöjer i många fall sådant som inte är enligt Guds vilja och som inte överensstämmer med skriftens påbud, och som jag omöjligtvis kan vara stolt över att – åtminstone indirekt – vara delaktig i.

MEN – och detta är otroligt viktigt – som troende och bekännande kristna har vi ett annat rike att vara oerhört stolta och glada över, nämligen GUDS rike som INTE ÄR AV DEN HÄR VÄRLDEN (Joh 18:36) utan som är ett heligt förbund mellan Gud och alla oss troende genom Jesus Kristus! Även om Riket ännu inte är fullkomnat förrän vid Jesu återkomst (Mark 14:25) så betonar Jesus tydligt att riket redan är här (Matt 11:12), om än utsatt för ett förtryck från en fallen värld och från ondskans andemakter. I Guds rike finns inget utrymme för rasism eller förakt mot varandra, eftersom vi inte längre är ”jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”, utan bara ”ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

Och det är just där, i Guds rike, som vårt medborgarskap, vår tillhörighet och vår identitet i första hand måste ligga, oavsett var på jorden vi råkar vara födda eller bo. Och ännu bättre, vi behöver inte vänta till något särskilt datum varje år med att fira vårt rike, utan det får vi göra 365 dagar om året genom att leva i gemenskap med varandra och med Honom som har dött och uppstått för oss, och som vi ska få tillbringa evigheten tillsammans med! Visst är det underbart? Och du som tänker att du nog ännu inte är en del av detta rike, men som ändå tycker att det låter lockande… hör gärna av dig så snackar vi vidare om hur det går till! :-)

Pax et bonum! /Dajo

Häromdagen satt jag och sorterade lite bilder från digitalkameran på hårddisken, väldigt många av dem var tagna på KU-läger, konfirmandläger och liknande. Mycket gamla minnen dök upp; de flesta positiva och trevliga, men även sådana delar av livet som man delvis saknar, eller helt enkelt önskar att man aldrig hade varit med om.

Vissa av er som kände mig för några år sedan vet att jag hamnade i en rejäl kris sommaren 2006 (skriv inget om det i kommentarerna är ni snälla, detta inlägget handlar bara om min egen upplevelse och är inte till för att ”hänga ut” någon annan!), tillvaron kändes oerhört mörk och dyster under en lång period för att sedan sakta men säkert förbättras, och idag kan jag se hur mycket starkare jag blev av hela historien. Gud visade mig vikten av att förlåta och gå vidare för att själv kunna må bra, och jag fick steg för steg träna på att släppa bitterheten och ilskan över det som hade brutit ner mig.

Och varje gång som jag blir påmind om sådana kapitel av tillvaron så påminns jag också om hur fantastisk Gud är! Hur han kan använda våra negativa erfarenheter till att stärka oss, till att låta oss växa och utvecklas som människor och som avbilder av Honom! Visst är det mycket jag ångrar, saker som jag borde ha hanterat bättre, människor som jag kanske har sårat på vägen utan att förstå det förrän efteråt, men det är ju faktiskt just så som livet fungerar! Trial-and-error, learning-by-doing, att lära av sina egna och andras misstag för att bättre kunna spela spelet i nästa omgång.

Här kommer en liten låt av DiLeva som jag tycker säger väldigt mycket, även om jag oftast inte håller med honom om allt annat. Att vara kärleksfull handlar inte om att vara felfri eller perfekt, utan om att försöka så gott man kan. Hittills finns det bara en enda person som har lyckats leva ett helt liv utan synd, och han hade ju lite försprång genom att dessutom vara 100% Gud. Den nivån kommer vi aldrig att komma upp till, och just därför blev han tvungen att dö för våra synder (jag snackar alltså inte om DiLeva nu utan om Jesus). Ta vara på den vetskapen och glöm inte att också förlåta dig själv varje dag, för allt som gått fel. För allt du inte kan, och för allt du inte är.

Hallå allihop!

Som ni ser (och kanske har märkt) så har min blogg fått vila ett tag, precis som mycket annat i mitt liv den senaste tiden. Jobbet har tagit oerhört mycket tid och energi, och hela tillvaron kommer att bli väldigt mycket lättare nu när jag inte längre ska jobba nätter utan enbart dagar och kvällar. Så nu passar jag på att dra igång lite smått även med skrivandet igen, känn er fria att läsa så ofta eller sällan som ni har lust! :)

En av sakerna som man behöver tänka på när man publicerar text på nätet, är ju just vem som läser det man skriver. Om man skriver så att alla kan läsa, så måste man naturligtvis anpassa sin text efter att vem som helst kan läsa den. Av den karaktären är det allra mesta som jag skriver; helt enkelt sådant som jag vill att så många som möjligt – vänner, ovänner, konfirmander, elever, bekanta och främlingar – ska läsa och reagera på. Men sedan finns det också ämnen som känns viktiga att få skriva om enbart till vissa personer som man har en djupare relation med, sådant som man bara delar med dem som man känner väldigt väl och litar på. Istället för att ha två olika bloggar (en offentlig och en privat) så har jag valt att lösenordsskydda inläggen av den senare typen, och om man inte har lösenordet så kan man lätt rulla vidare till nästa offentliga inlägg och fortsätta läsa där istället. Simple as that! ;)

Och just ikväll ska jag faktiskt inte skriva någonting alls mer, utan bara gå och lägga mig och hoppas att förkylningen och febern från Taizéresan är borta tills imorgon (mer om Taizé kommer naturligtvis i senare inlägg!).

Ta hand om er själva och varandra så länge, så hörs vi snart igen!

Oj vad fort helgen har gått, men så känns det ju alltid när man är ledig! ;-)

I fredags körde vi rockcafé i Bäve med Winnerbäcklåtar… kanske inte riktigt min musiksmak denna gången om jag ska vara helt ärlig, men det kompenserades faktiskt av ungdomskörerna och musikerna som gjorde ett grymt bra framträdande och arrangemanget kändes verkligen genuint och genomtänkt! Dessutom så var det naturligtvis lika kul som alltid att träffa alla härliga folk som var där, enda problemet är ju att man inte riktigt hinner med att snacka med alla man känner lika mycket som man skulle vilja… denna gången hade vi 171 besökare enligt säkra källor!! Nästa gång den 20:e april så blir det teaterkväll! (Missa inte det!)

Efter rockcafét så var det naturligtvis dags att röja undan allting, vilket brukar ta ett par timmar… och precis före midnatt när vi skulle låsa och larma så upptäckte vi att Skogslyckehemmets altare (som var inlånat för kvällen) stor kvar inne i kyrkan. Vi funderade i några sekunder på att låta det stå kvar tills dagen efter, men bestämde oss ganska snabbt för att bära bort det till sin rätta plats (ca 5 minuters gångväg från kyrkan). Sagt och gjort så började vi (dvs George, Mjölk, Johan och jag) att bära, och efter några byten och vilopauser så var vi framme vid äldreboendet. Nattpersonalen såg först mycket skeptiska ut och hade ingen aning om vad det var som vi kom släpandes med, men efter lite förklaringar och diskussioner så förstod de att altaret faktiskt hörde hemma där och gick med på att ta emot det. :-) (Tack för bilden Johan!)

Lördagskvällen ägnades åt trevligt Melodifestivaltittande hemma hos Kalle, tillsammans med hans föräldrar och ett glatt gäng som är med i församlingens ungdomsgrupp. Alla tio satt vi där (eller kanske mest jag) och hoppades förtvivlat på att Ulrik skulle vinna och att Thorsten Flinck för allt i världen INTE skulle göra det.. och, tjaa, åtminstone hälften av önskningarna infriades ju faktiskt med råge så jag antar att jag borde vara ganska nöjd med resultatet! ;-)

Idag har jag bara varit i Vänersborg och käkat våfflor med släkten, tvättat min (tidigare) mycket leriga bil och kollat på Kontoret som för övrigt måste vara världens töntigaste serie. Efter varje avsnitt bestämmer man sig för att sluta kolla, och lik förbaskat sitter man där spikad framför TV:n söndagen efter. Hopplöst!

Nu väntar 2 nätters väktarjobb, ha det bäst och ta hand om er själva och varandra!

Ikväll har jag varit på bio med Patrick för jag hittade ett par biocheckar som var på väg att gå ut häromdagen när jag städade… Hamilton blev det, och den var faktiskt riktigt bra!

För er som undrar vad jag pysslar med, varför jag inte är lika aktiv på MSN/Skype och sånt som jag var förr (när jag var online ungefär dygnet runt) så kan jag meddela att det beror delvis på att jag mest använder Facebook nuförtiden samt att jag jobbar väldigt mycket och helt enkelt inte hinner vara lika social som tidigare när jag ”bara” pluggade… har nyligen börjat som väktare på ett nytt objekt också, vilket innebär att jag numera jobbar ytterligare två helnätter per vecka, så några dagar i veckan ägnar jag åt att sova efter jobbet! Slutsatsen är alltså att de säkraste sätten om man vill ha tag i mig (förutom att fånga mig ute på Torp när jag jobbar) är att skicka ett meddelande på fejjan eller ringa/smsa på min mobil! Jag svarar kanske inte direkt (t.ex. om jag jobbar, sover eller gör nåt annat viktigt) men jag hör alltid av mig så fort jag hinner när jag lyssnar av mobilsvaret!

För övrigt så tillbringar jag en hel del tid på Sportlife, har kommit igång ordentligt med hårdträningen nu och siktar på att gå ner ytterligare några kilo för att komma i ännu bättre form… målet är Göteborgsvarvet nästa år, vi får väl se hur det går! Det största hindret just nu är väl att jag proppar i mig enorma mängder choklad, vilket i och för sig är mitt enda missbruk här i livet. ;-)

Och när jag ändå kommer ihåg det så vill jag passa på att tacka alla som var med på nyårslägret i Halmstad, både deltagare och ledare, för en riktigt skön vecka tillsammans!! Även om det oftast är intensivt arbete, lite för lite sömn och allt det där, så är det just sådana upplevelser som inspirerar och fyller mig med energi och motivation till att kämpa vidare i vardagen som ibland kan vara riktigt tuff. Jag uppskattar er enormt mycket allihop, det vet ni!

Ha det bäst allihop!

Ja, vad ska man skriva… igår kväll så tog jag en sväng ner till Saron, vårt kristna nattcafé som drivs gemensamt av församlingarna i Uddevalla. Från början var syftet att bara umgås med lite vänner och bekanta därnere, men efter en stund visade det sig att personalantalet var en aning underskattat så jag fick rycka in och servera toast och lite annat småplock under delar av kvällen. Mycket trevligt var det, och efter stängningsdags blev jag kvar en bra stund och pratade med en bekant som jag tidigare inte kände särskilt väl… men nu känner jag honom betydligt mer än vad jag gjorde för ett dygn sedan, och det är ju kul! :-)

Efter nattens sömn (som gärna kunde ha fått bestå av ett par timmar extra) var det dags att bege sig iväg igen för ett lugnt och trevligt väktarpass. Därefter blev det ett besök hos en kollega som arbetar på ett annat objekt, och slutligen dags för hemfärd. Efter en liten stund upptäckte jag att trottoaren utanför var täckt med snö och ganska hal, varpå jag naturligtvis (plikttrogen som jag är) letade upp en snöskyffel och skottade undan snön och slängde på lite grus. Trött i armarna kände jag mig nöjd och glad över min insats, och gick in och satte mig vid datorn. Nöjdheten försvann till viss del när jag kort därefter upptäckte att det ösregnade ute, och att min snöröjning och sandning faktiskt hade varit relativt onödig. Nu ska det bli riktigt skönt att få sova ordentligt, och länge, och framförallt att slippa ställa väckarklockan!

Imorrn blir det restaurangbesök och bio, återkommer med recension!

Ikväll har jag varit på gymmet och tränat en sväng… fast särskilt mycket träning för egen del blev det faktiskt inte, jag hade med mig en kompis som ville testa hur det var att gymma, så det mesta av tiden gick åt till att hjälpa honom att komma igång. Men det var skoj, han lärde sig snabbt och verkade trivas! Hoppas att han fortsätter nu, ibland saknar jag faktiskt en träningskompis! :-)

Oj, nu var det längesedan jag skrev igen! Svårt att hinna med bloggandet nu på sommaren när det finns så mycket annat som lockar, för min del känns det verkligen som om denna sommaren är på väg att sluta innan jag ens hunnit uppfatta att den har börjat… full fart har det varit, med väktarjobb, diverse ledaruppdrag, en del kämpande för att komma ifatt med plugget, och ibland faktiskt lite lediga stunder med sol och bad också. Dessutom har jag kommit igång ganska ordentligt med träningen igen, målet är att återfå formen och konditionen som jag hade för bara ett par år sedan. Löpbandet på Sportlife har gjort susen, och ikväll blev det en joggingtur mot Bjursjön och tillbaks efter jobbet. Frågan är ju bara hur kommunen egentligen har tänkt när det gäller belysningen på Lelången – det normala vore ju att faktiskt tända lamporna när det börjar mörkna och släcka dem när solen går upp, men så funkar det inte i vår lilla stad inte. Här tänds belysningen nämligen medan det fortfarande är ljust ute, och släcks kl 22:30 precis när mörkret har lagt sig. Om man då råkar befinna sig mitt på Lelången (vilket jag gjorde ikväll vid just den tiden) så gäller det att ha med sig ficklampa för att se var man går på hemvägen. Bra system? Nja, vilken sjuåring som helst hade nog kunnat hjälpa fritidsförvaltningen på traven med ett vettigare belysningsschema.

Och inte är biografen mycket vettigare heller, jag och en kompis hade siktat in oss på att se ”Vampyrer suger” nu på onsdag när den har premiär, men idag när jag ringde dem för att kolla tider och liknande så visade det sig naturligtvis att man ville vänta och se hur bra den går i andra städer innan man eventuellt tar in den. Hmm, det kanske inte vore så dumt att bo i Göteborg ändå ibland? Fast vid närmare eftertanke räcker det nog att pendla dit fem dagar i veckan, vilket jag snart måste börja med igen.

Ha det bra, skriv en kommentar! :-)